Att man aldrig lär sig
Ibland (=ofta) tror jag att jag är för bra på att Leva i nuet (som är så inne att man ska göra). När vintern kommer så förstår jag helt enkelt inte att det kommer att komma ännu mer snö + bli ännu kallar + bli isigt. Summa summarum.
Så här ser det ut på vår ridbana, alla våra hinder är bortglömda i snön....hrm. Och det finns ingen annan än mig själv att skylla på.
Så nu håller jag o min assistent Kiara på att gräva fram hindren.
Först gräver jag runt stöden o sen lägger jag på salt, nu är min busiga assistent på väg bort med min saltbytta...
E man goldenkorsning så måste man ju apportera lite.
Hon e såå söt:) Så det går inte att bli sur på henne.
Eller hur?
Killarna har det bra i hagen bredvid. Där är det minsann en hel del barmark.
Lito längtar oxå efter våren.
Vilka härliga bilder, Kiara är ju bara för gullig! :)
Måste bara berömma dig för dina kloka svar på alla frågor du får, har följt din blogg från starten och har lärt mig otroligt mycket!
Ja, vovven är verkligen bedårande. Helt otroligt söt. :-)
